Nu är vi i Chicago igen. Känns lite som att komma hem. Men nu längtar både Sara och jag hem till Sverige. Igår reste vi i cirka 14 timmar. Bil, tunnelbana, buss, taxi, flyg, buss samt tre storstäder och två olika tidszoner hann vi med.

Först blev vi skjutsade av Becky till tunnelbanestationen vid 9. Även Tod som skulle till jobbet följde med, så vi fick lite hjälp med väskor och att ta hitta rätt. Sen gick bussen från Washington till New York klockan 10. Vi skulle vara framme 14.20, men bussen blev sen vilket gjorde både Sara och mig lite nervösa eftersom vårt flyg skulle lyfta kl 17 från Newark Airport och att ta sig från Manhattan till flygplatsen under rusningstrafik en fredagseftermiddag vet man aldrig hur lång tid det tar. Ni som är vana vid att Munksjöbron i Jönköping upplevs som en flaskhals skulle se tunnlarna från Manhattan till fastlandet...

Bussen anlände till Manhattan ca 14.45 och nu hade vi bara ungefär dryga timmen på oss att komma till flygplatsen om vi skule ha en chans att få något i magen innan flyget skulle lyfta. Taxicahuffören hade dock koll på läget och undvek stora bilköer vilket gjorde att vi kom fram 90 minuter innan take-off - perfekt!

En Subway-macka senare begav vi oss till vår gate för att invänta boardingen. Då fick vi se att vårt flyg blivit försenat med 50 minuter. 5.50 stod det nu på skärmarna. När det sen närmade sig boarding för andra gången fick vi återigen samma besked - flyget var ännu en gång försenat med 50 minuter. Klockan 17 hade nu blivit 18.50. Men sen fick vi äntligen boarda planet. Vi hade precis hittat våra platser och förpassat vårt bagage till hatthyllan när vi fick ännu ett besked om att vi skulle bli försenade. Beräknad avgångstid var nu 19.30.

Vi kom till slut iväg ca kl 20 och landade cirka två timmar senare i Chicago. Sen blev det till att ta bussen "hem" från flygplatsen.


Nu väntar en vecka med att uppleva det sista vi har kvar att göra i Chicago kombinerat med att bara ta det lugnt tills vi reser hem på riktigt på fredag.

Fredrik

PS. Angående vår gästbloggares inlägg nedan: Becky berättade att hon nu sen hon lärt känna Fredrik lite mer förstår varifrån Tod (som också har svenska rötter) har fått sin ironiska humor som annars är ganska ovanlig i staterna. DS.

För mig innebar vår resa till Cancun bland annat att jag fick spendera min 26:e födelsedag på två olika flygplan, bli tagen av mexikansk polis och säkerhetskontrollerad av amerikanska flygplatsvakter.

Va? Vill ni höra om det? Hm, okej, då. Vi tar det från början...

Vi flög som sagt ner till Mexico fredagen den 5:e mars och när vi kom fram på eftermiddagen beslöt vi oss för att ganska kvickt gå ut för att äta lite mat. Adrian och jag höll på att göra oss ordning på hotellrummet när plötsligt en välbekant melodi hördes eka i hotellkorridoren. Det var Anna, Sara och Adrian som överraskade mig med present och sång på min födelsedag. Lite oväntat, men väldigt kul! Tack så mycket! =)

Sen gav vi oss ut och åt lite mat på en restaurang och sen gick vi vidare till en bar. Tjejerna gav sig hem relativt tidigt för att istället satsa på nästa dags soltimmar, medan Adrian och jag stannade kvar ett tag till. Någon gång efter midnatt hade även vi fått nog och vi började traska hemåt. Hotellzonen där vi bodde ligger kanske 3 km från området med alla barer och klubbar och det är en enda lång rak väg däremellan med endast ett par hotell som kantar vägen.

Trots att kanske 15-talet taxibilar blinkade, tutade och stannade till när de passerade oss för att få oss att åka med dem beslöt vi oss alltså för att promenera hela vägen hem, snål...ekonomiska smålänningar som vi är. Efter att ha gått ett tag började jag känna att det skulle vara skönt att få lätta på blåsan lite. Jag stretade mot ett tag, men som vi alla vet; till sist blir det nästintill omöjligt att stå emot naturens krafter... om nu detta kan räknas som det, men i alla fall. Jag smög in i en av de många stora buskar som kantade vår trottoar, men hann inte mer förrän jag och Adrian märkte att en polisbil saktade in bakom mig och släckte sina strålkastare. Så jag skyndade mig ut igen utan att ha tillbringat mer än några sekunder i busken, varpå polisbilen fortsatte förbi oss.

Härefter beslutade vi att Adrian skulle hålla vakt bakåt för att se till att inte fler polisbilar skulle smyga upp på oss. Jag gjorde ett nytt försök och det var då dramatiken tog fart. Från motsatta körbanan (vi gick på trottoaren på höger sida) tvärnitade en polisbil och en konstapel sprang bokstavligen över både hans två filer, den stora refugen i mitten och de resterande två filerna i min riktning. Har ni någonsin sett amerikanska tv-serien Cops där poliserna jagar brottslingar löpandes efter dem så kan ni föreställa er hur det såg ut.

Mexikansk polis, dock lite mer beväpnade än de vi träffade på.

Poliskonstapeln förklarade att det här var privat mark... vilket jag inte förstår då vi stod på en stor väg med buskar som vätter mot vattnet några meter ifrån oss. Vem äger väggrenen?! Men i alla fall, att det jag gjort inte är lagligt, det förstod jag. Han frågade efter mitt namn och ID och här började förhandlingen. Adrian försökte med "Come on, it's his birthday. Check the date" medan jag intygade att jag aldrig någonsin skulle göra om det hela.

Till slut fick vi två alternativ; följa med till stationen och betala 250 dollar eller betala 100 dollar till honom på plats. Inget svårt val, men hade vi pengar så det räckte?! Som tur var hade Adrian kontanter på sig och polismannen släppte oss 60 dollar och 200 pesos rikare. Ett något dyrt toalett... buskbesök men vi hade inte direkt lust att stöta oss med mexikansk polis som man kanske inte riktigt vet vart man har...


Sen snabbspolar vi förbi en helt underbar vecka med massor av sol, bad och god mexikansk mat. Nu är vi framme vid ankomsten till USA och Chicago. Jag står i säkerhetskontrollen och vakten har precis bett mig scanna min högerhands fingrar. Inga problem, tänker ni. Nja, kanske inte... men nu var jag (och här kommer ursäkten) lite trött efter flygresan och möjligtvis lite ouppmärksam. Jag använde helt enkelt vänster hand istället för höger och tvärtom varpå datorn (förmodligen) signalerade "possible terrroist" eftersom mina avtryck inte stämde överens med de jag gjort vid mitt första inträde i landet i början av januari. "Oh, you gotta be kidding me!" utbrast vakten och tillade sen "Ok, they must clear you out in the back."

Jag fick följa med bakom kulisserna och lämna in mina papper och pass för att bli kontrollerad. Där blev jag sittandes och väntade på att bli korsförhörd varför jag funderade ut hur jag bäst skulle formulera på engelska att jag "bara råkade förväxla vänster och höger hand" och at t "jag förstår att det blir fel, men det var ett misstag". Men i stället för ett korsförhör fick jag efter kanske en kvart tillbaka mina papper och var fri att gå. Nästan lite besviken över att inte få ge mina mycket genomtänkta formuleringar gick jag för att möta mina något oroliga medpassagerare som snällt nog tagit hand om min väska vid bagagebandet.

Tilläggas bör att fröken Olofsson, som bekant ibland har lite problem med vilket som är höger och vilket som är vänster höll på att göra samma sak, men henns vakt hann hindra henne med ett förtydligande "LEFT hand!". Min vakt var helt enkelt inte lika uppmärksam.

Sen var det nog med incidenter och vi kom alla, som ni antagligen förstått vid det här laget, hem som vi skulle.

Mina lärdomar från resan:
1. Måste man så måste man, men måste man i Mexico måste man se till man har rikligt med kontanter på sig.

2. Se till att inte förväxla höger och vänster hand i säkerhetskontrollen. Du får vänta en kvart extra då.

Fredrik

Några gula, fula och variga solblåsor rikare. Haffade av mexicansk polis. Ett par fajitas tjockare. Vi lever, fast det är med nöd och näppe. ;)

Spring break i Cancun, Mexico, är avklarat och vi har nu landat i Chicago igen. Det är inte konstigt om vi chockade våra stackars kroppar när vi flög från minusgrader  till varma Mexico. Vi har haft sol, turkosblått vatten och några härliga dagar i Karibien. Även om vi flagnar av oss solbrännan vi har fått så är jag mycket nöjd med en veckas semester. Det behövde jag verkligen!

Jag själv kan bara stå för de gula, fula och variga solblåsorna. Jag lyckades dra på mig en andra gradens brännskada. Fredrik och Anna har blivit uttjatade med mitt gnäll om dessa äckliga blåsor och nu blir det lite gnäll till er med. Fast i morse när jag vaknade kändes det bättre och de börjar äntligen försvinna. Tips 1: Använd ALLTID solskydd, även om du bara ligger i solen en liten, liiiiten stund.

Fajitas, quesadillas, burritos, enchiladas, guacamole, nachos, tacos... Mexico erbjuder allt. Jag själv provade bara på fajitas och quesadillas, mycket gott. Jag kan inte hjälpa att fundera på varifrån vi i Sverige får våra idéer om hur tacos, fajitas och allt sånt ska se ut. I Mexico gör de ju på rätt sätt, sättet det ska vara på. I alla fall om du frågar mig. Fast bönorna som de lägger till vid sidan av kunde de ju faktiskt skippa. Fast nu är det nog pratat om mat. Fredrik kommer nog dela med sig av lite smått och gott i nästa inlägg.

Bilderna går som vanligt att klicka upp för att se i större storlek.

Några wieners senare kom så pizzan och efter lite att vi spelat lite sällskapsspel tog vi en bild av hela gänget. Från vänster: (jag), Mike, Amy, Nick, (Sara) och Heidi. Undre raden: Jimmie, Wendy och "Big A".

Sen drog vi hem till Heidi och Jimmies lägenhet och efter det avslutade vi dagen på Starbucks innan det var dags för hemresa. Den här gången utan problem med biljetterna...

Tack för en trevlig dag, Andersens och Dahlströms!

Fredrik

ps. OM det nu var nån mer än morsan som blev orolig av mitt förra inlägg så kan jag nu lugna er med att allt är som det ska, jag har varken blivit utkastad eller hemskickad. =) ds.