För mig innebar vår resa till Cancun bland annat att jag fick spendera min 26:e födelsedag på två olika flygplan, bli tagen av mexikansk polis och säkerhetskontrollerad av amerikanska flygplatsvakter.

Va? Vill ni höra om det? Hm, okej, då. Vi tar det från början...

Vi flög som sagt ner till Mexico fredagen den 5:e mars och när vi kom fram på eftermiddagen beslöt vi oss för att ganska kvickt gå ut för att äta lite mat. Adrian och jag höll på att göra oss ordning på hotellrummet när plötsligt en välbekant melodi hördes eka i hotellkorridoren. Det var Anna, Sara och Adrian som överraskade mig med present och sång på min födelsedag. Lite oväntat, men väldigt kul! Tack så mycket! =)

Sen gav vi oss ut och åt lite mat på en restaurang och sen gick vi vidare till en bar. Tjejerna gav sig hem relativt tidigt för att istället satsa på nästa dags soltimmar, medan Adrian och jag stannade kvar ett tag till. Någon gång efter midnatt hade även vi fått nog och vi började traska hemåt. Hotellzonen där vi bodde ligger kanske 3 km från området med alla barer och klubbar och det är en enda lång rak väg däremellan med endast ett par hotell som kantar vägen.

Trots att kanske 15-talet taxibilar blinkade, tutade och stannade till när de passerade oss för att få oss att åka med dem beslöt vi oss alltså för att promenera hela vägen hem, snål...ekonomiska smålänningar som vi är. Efter att ha gått ett tag började jag känna att det skulle vara skönt att få lätta på blåsan lite. Jag stretade mot ett tag, men som vi alla vet; till sist blir det nästintill omöjligt att stå emot naturens krafter... om nu detta kan räknas som det, men i alla fall. Jag smög in i en av de många stora buskar som kantade vår trottoar, men hann inte mer förrän jag och Adrian märkte att en polisbil saktade in bakom mig och släckte sina strålkastare. Så jag skyndade mig ut igen utan att ha tillbringat mer än några sekunder i busken, varpå polisbilen fortsatte förbi oss.

Härefter beslutade vi att Adrian skulle hålla vakt bakåt för att se till att inte fler polisbilar skulle smyga upp på oss. Jag gjorde ett nytt försök och det var då dramatiken tog fart. Från motsatta körbanan (vi gick på trottoaren på höger sida) tvärnitade en polisbil och en konstapel sprang bokstavligen över både hans två filer, den stora refugen i mitten och de resterande två filerna i min riktning. Har ni någonsin sett amerikanska tv-serien Cops där poliserna jagar brottslingar löpandes efter dem så kan ni föreställa er hur det såg ut.

Mexikansk polis, dock lite mer beväpnade än de vi träffade på.

Poliskonstapeln förklarade att det här var privat mark... vilket jag inte förstår då vi stod på en stor väg med buskar som vätter mot vattnet några meter ifrån oss. Vem äger väggrenen?! Men i alla fall, att det jag gjort inte är lagligt, det förstod jag. Han frågade efter mitt namn och ID och här började förhandlingen. Adrian försökte med "Come on, it's his birthday. Check the date" medan jag intygade att jag aldrig någonsin skulle göra om det hela.

Till slut fick vi två alternativ; följa med till stationen och betala 250 dollar eller betala 100 dollar till honom på plats. Inget svårt val, men hade vi pengar så det räckte?! Som tur var hade Adrian kontanter på sig och polismannen släppte oss 60 dollar och 200 pesos rikare. Ett något dyrt toalett... buskbesök men vi hade inte direkt lust att stöta oss med mexikansk polis som man kanske inte riktigt vet vart man har...


Sen snabbspolar vi förbi en helt underbar vecka med massor av sol, bad och god mexikansk mat. Nu är vi framme vid ankomsten till USA och Chicago. Jag står i säkerhetskontrollen och vakten har precis bett mig scanna min högerhands fingrar. Inga problem, tänker ni. Nja, kanske inte... men nu var jag (och här kommer ursäkten) lite trött efter flygresan och möjligtvis lite ouppmärksam. Jag använde helt enkelt vänster hand istället för höger och tvärtom varpå datorn (förmodligen) signalerade "possible terrroist" eftersom mina avtryck inte stämde överens med de jag gjort vid mitt första inträde i landet i början av januari. "Oh, you gotta be kidding me!" utbrast vakten och tillade sen "Ok, they must clear you out in the back."

Jag fick följa med bakom kulisserna och lämna in mina papper och pass för att bli kontrollerad. Där blev jag sittandes och väntade på att bli korsförhörd varför jag funderade ut hur jag bäst skulle formulera på engelska att jag "bara råkade förväxla vänster och höger hand" och at t "jag förstår att det blir fel, men det var ett misstag". Men i stället för ett korsförhör fick jag efter kanske en kvart tillbaka mina papper och var fri att gå. Nästan lite besviken över att inte få ge mina mycket genomtänkta formuleringar gick jag för att möta mina något oroliga medpassagerare som snällt nog tagit hand om min väska vid bagagebandet.

Tilläggas bör att fröken Olofsson, som bekant ibland har lite problem med vilket som är höger och vilket som är vänster höll på att göra samma sak, men henns vakt hann hindra henne med ett förtydligande "LEFT hand!". Min vakt var helt enkelt inte lika uppmärksam.

Sen var det nog med incidenter och vi kom alla, som ni antagligen förstått vid det här laget, hem som vi skulle.

Mina lärdomar från resan:
1. Måste man så måste man, men måste man i Mexico måste man se till man har rikligt med kontanter på sig.

2. Se till att inte förväxla höger och vänster hand i säkerhetskontrollen. Du får vänta en kvart extra då.

Fredrik