I skrivande stund är familjen Olofsson nu på väg mot Arlanda. Deras resa till US and A (som David skriver det) har alltså startat och det dröjer inte länge förrän jag äntligen får träffa dem. Det ska bli så kul att ha dem här. Ni som känner mig vet att min familj består av tre människor som jag tycker otroligt mycket om. Åh, vad jag längtar!

I kursen Digital Imaging Lab, som vi båda tar, blandar läraren laborationer och prov med små projekt. Det första projektet gick ut på att ta en bild och redigera den till två helt olika "nya" bilder.

Fredrik tog ett foto från när han var i Rom och gjorde vattnet i Fontana Di Trevi till väldigt badvänligt på ena bilden, men också till ett blodbad på den andra (om vanligt går det att klicka på bilderna för att se dem i större storlek).

I projekt två fick vi uppdraget att ta minst två bidler och göra ett till en, alltså ett montage.

Sara tog en bild från hennes sommarjobb Stabergs barockträdgård på henne och hennes bror David i fina 1700-tals kläder och flyttade dem båda ut på grusgången.

Fredrik bestämde sig för att slå sig själv på käften samtidigt som han tittade på. Så här blev resultatet:

Här har du anledningen till varför jag såg ut som jag gjorde i förra inlägget. Sunday (min granne) övertalade mig att gå modell i BSA:s (Black student organization) modevisning. Jag vet inte vad som flög i mig, men jag sa "JA". När jag väl insåg vad jag hade gett mig in på ångrade jag mig lite lätt. Skulle jag gå modell... på en catwalk... i högklackat... H E R R E G U D!

Sunday flätade mitt hår och jag fick ha en häftig och annorlunda frisyr. Jag visade upp tre olika outfits av afrikanska kläder i alla möjliga färger. Sammanlagt tror jag att vi var 30 olika modeller.

Allt gick bra och jag hade ruskigt kul! :) Anna tvingade jag dit för att fota. Fredrik och Adrian hade kvällskurs,vilket var jättetråkigt eftersom de missade detta spektakel. Här kommer några bilder också.

Sara 2 år och Sara idag, 24:e mars 2010. Har jag förändrats? Kanske inte så mycket... Varför jag såg ut som jag gjorde ikväll får ni veta i morgon. Godnatt!


Sara

P.S På tisdag kommer familjen Olofsson och hälsar på, jag blir så glad av bara tanken! :)

Jag och min familj har flera gånger fått besök hemma i Vimmerby av flera olika amerikanska släktingar till oss. Senast förra sommaren. Som jag nämnt innan ska Sara och jag ju bo hos några av dem i Washington i mitten av maj. Men nu har jag även fått kontakt med mina släktingar här i Chicago! Och dessutom bor några av dem bara några kvarter från universitetet. Lite coolt.

Om det var någon igår som inte kärade ner sig i Tyrone Wells så vet jag inte vart jag ska ta vägen. Vilken man! Jag har helt klart skaffat mig en ny idol. Det var Melissa som frågade oss om vi ville gå på konsert och givetvis hängde vi på. Sammanlagt var vi nio som åkte till Evanston och njöt av musiken. Förband var Tony Lucca som även han bjöd på skönsång. Wow - vilken kväll. Jag själv är helt tagen, fortfarande såhär x antal timmar efter konserten.

Att få paket är som julafton. Speciellt när paketen är stora och gröna och fullpackade med saker som jag verkligen har önskat mig. Familjen Olofsson + mormor och morfar gjorde mig riktigt glad i förra veckan. Ni kanske förstår varför?

För mig innebar vår resa till Cancun bland annat att jag fick spendera min 26:e födelsedag på två olika flygplan, bli tagen av mexikansk polis och säkerhetskontrollerad av amerikanska flygplatsvakter.

Va? Vill ni höra om det? Hm, okej, då. Vi tar det från början...

Vi flög som sagt ner till Mexico fredagen den 5:e mars och när vi kom fram på eftermiddagen beslöt vi oss för att ganska kvickt gå ut för att äta lite mat. Adrian och jag höll på att göra oss ordning på hotellrummet när plötsligt en välbekant melodi hördes eka i hotellkorridoren. Det var Anna, Sara och Adrian som överraskade mig med present och sång på min födelsedag. Lite oväntat, men väldigt kul! Tack så mycket! =)

Sen gav vi oss ut och åt lite mat på en restaurang och sen gick vi vidare till en bar. Tjejerna gav sig hem relativt tidigt för att istället satsa på nästa dags soltimmar, medan Adrian och jag stannade kvar ett tag till. Någon gång efter midnatt hade även vi fått nog och vi började traska hemåt. Hotellzonen där vi bodde ligger kanske 3 km från området med alla barer och klubbar och det är en enda lång rak väg däremellan med endast ett par hotell som kantar vägen.

Trots att kanske 15-talet taxibilar blinkade, tutade och stannade till när de passerade oss för att få oss att åka med dem beslöt vi oss alltså för att promenera hela vägen hem, snål...ekonomiska smålänningar som vi är. Efter att ha gått ett tag började jag känna att det skulle vara skönt att få lätta på blåsan lite. Jag stretade mot ett tag, men som vi alla vet; till sist blir det nästintill omöjligt att stå emot naturens krafter... om nu detta kan räknas som det, men i alla fall. Jag smög in i en av de många stora buskar som kantade vår trottoar, men hann inte mer förrän jag och Adrian märkte att en polisbil saktade in bakom mig och släckte sina strålkastare. Så jag skyndade mig ut igen utan att ha tillbringat mer än några sekunder i busken, varpå polisbilen fortsatte förbi oss.

Härefter beslutade vi att Adrian skulle hålla vakt bakåt för att se till att inte fler polisbilar skulle smyga upp på oss. Jag gjorde ett nytt försök och det var då dramatiken tog fart. Från motsatta körbanan (vi gick på trottoaren på höger sida) tvärnitade en polisbil och en konstapel sprang bokstavligen över både hans två filer, den stora refugen i mitten och de resterande två filerna i min riktning. Har ni någonsin sett amerikanska tv-serien Cops där poliserna jagar brottslingar löpandes efter dem så kan ni föreställa er hur det såg ut.

Mexikansk polis, dock lite mer beväpnade än de vi träffade på.

Poliskonstapeln förklarade att det här var privat mark... vilket jag inte förstår då vi stod på en stor väg med buskar som vätter mot vattnet några meter ifrån oss. Vem äger väggrenen?! Men i alla fall, att det jag gjort inte är lagligt, det förstod jag. Han frågade efter mitt namn och ID och här började förhandlingen. Adrian försökte med "Come on, it's his birthday. Check the date" medan jag intygade att jag aldrig någonsin skulle göra om det hela.

Till slut fick vi två alternativ; följa med till stationen och betala 250 dollar eller betala 100 dollar till honom på plats. Inget svårt val, men hade vi pengar så det räckte?! Som tur var hade Adrian kontanter på sig och polismannen släppte oss 60 dollar och 200 pesos rikare. Ett något dyrt toalett... buskbesök men vi hade inte direkt lust att stöta oss med mexikansk polis som man kanske inte riktigt vet vart man har...


Sen snabbspolar vi förbi en helt underbar vecka med massor av sol, bad och god mexikansk mat. Nu är vi framme vid ankomsten till USA och Chicago. Jag står i säkerhetskontrollen och vakten har precis bett mig scanna min högerhands fingrar. Inga problem, tänker ni. Nja, kanske inte... men nu var jag (och här kommer ursäkten) lite trött efter flygresan och möjligtvis lite ouppmärksam. Jag använde helt enkelt vänster hand istället för höger och tvärtom varpå datorn (förmodligen) signalerade "possible terrroist" eftersom mina avtryck inte stämde överens med de jag gjort vid mitt första inträde i landet i början av januari. "Oh, you gotta be kidding me!" utbrast vakten och tillade sen "Ok, they must clear you out in the back."

Jag fick följa med bakom kulisserna och lämna in mina papper och pass för att bli kontrollerad. Där blev jag sittandes och väntade på att bli korsförhörd varför jag funderade ut hur jag bäst skulle formulera på engelska att jag "bara råkade förväxla vänster och höger hand" och at t "jag förstår att det blir fel, men det var ett misstag". Men i stället för ett korsförhör fick jag efter kanske en kvart tillbaka mina papper och var fri att gå. Nästan lite besviken över att inte få ge mina mycket genomtänkta formuleringar gick jag för att möta mina något oroliga medpassagerare som snällt nog tagit hand om min väska vid bagagebandet.

Tilläggas bör att fröken Olofsson, som bekant ibland har lite problem med vilket som är höger och vilket som är vänster höll på att göra samma sak, men henns vakt hann hindra henne med ett förtydligande "LEFT hand!". Min vakt var helt enkelt inte lika uppmärksam.

Sen var det nog med incidenter och vi kom alla, som ni antagligen förstått vid det här laget, hem som vi skulle.

Mina lärdomar från resan:
1. Måste man så måste man, men måste man i Mexico måste man se till man har rikligt med kontanter på sig.

2. Se till att inte förväxla höger och vänster hand i säkerhetskontrollen. Du får vänta en kvart extra då.

Fredrik

Några gula, fula och variga solblåsor rikare. Haffade av mexicansk polis. Ett par fajitas tjockare. Vi lever, fast det är med nöd och näppe. ;)

Spring break i Cancun, Mexico, är avklarat och vi har nu landat i Chicago igen. Det är inte konstigt om vi chockade våra stackars kroppar när vi flög från minusgrader  till varma Mexico. Vi har haft sol, turkosblått vatten och några härliga dagar i Karibien. Även om vi flagnar av oss solbrännan vi har fått så är jag mycket nöjd med en veckas semester. Det behövde jag verkligen!

Jag själv kan bara stå för de gula, fula och variga solblåsorna. Jag lyckades dra på mig en andra gradens brännskada. Fredrik och Anna har blivit uttjatade med mitt gnäll om dessa äckliga blåsor och nu blir det lite gnäll till er med. Fast i morse när jag vaknade kändes det bättre och de börjar äntligen försvinna. Tips 1: Använd ALLTID solskydd, även om du bara ligger i solen en liten, liiiiten stund.

Fajitas, quesadillas, burritos, enchiladas, guacamole, nachos, tacos... Mexico erbjuder allt. Jag själv provade bara på fajitas och quesadillas, mycket gott. Jag kan inte hjälpa att fundera på varifrån vi i Sverige får våra idéer om hur tacos, fajitas och allt sånt ska se ut. I Mexico gör de ju på rätt sätt, sättet det ska vara på. I alla fall om du frågar mig. Fast bönorna som de lägger till vid sidan av kunde de ju faktiskt skippa. Fast nu är det nog pratat om mat. Fredrik kommer nog dela med sig av lite smått och gott i nästa inlägg.

Bilderna går som vanligt att klicka upp för att se i större storlek.

Nu är det inte många dagar kvar. Bara en hel och en halv om man lägger ihop det som är kvar av den här dagen och början av fredagen. Konstigt, jag vet! Men det känns så efterlängtat och så härligt. Anna sa såhär till mig idag: "Vet du att vi ska till Karibien Sara?"

Det känns lite extra exotiskt och extra bra. Det enda vi behöver göra nu är att hålla tummarna för att vädret kommer att vara bra hela veckan.

För övrigt har vi nu nått mitten på terminen (vilket känns helt overkligt). Tiden har gått otroligt fort och snart kommer hemresan. Innan dess ska vi hinna besöka NYC med vårt kära KV07 samt hälsa på Fredriks släktingar i Washington DC.

Jag trodde att jag skulle ha mer saker att göra inför Spring break men veckan har varit ungefär som de andra veckorna. Det har inte varit överdrivet mycket läxor, inte heller några prov. Fast jag ska inte klaga, det är skönt när det är lugnt!

Nu ska jag börja fundera på vad jag ska packa. Hejdå Chicago, hej Cancun!

Sara